Thomas Malmsborg växer upp i Stockholm under 50- och 60-talen, de första åren i Hässelby och därefter i Kärrtorp. Julen när han är 8 år får han sin första kamera – en Kodak Brownie Starlet som laddas med rullfilm. Tolv bilder på en rulle. Den här kameran hänger med honom till högstadiet då en mörkrumskurs väcker längtan efter en småbildskamera. Så småningom blir det tre stycken systemkameror; en östtysk Praktica, en Fujica ST 701 och till sist en Nikon FM. Vid det här laget har Thomas eget mörkrum i föräldravillans källare, ett mörkrum som får följa med till en pyttig garderob i den första egna lägenheten, till en liten smatt i nästa lägenhet för att slutligen hamna i källaren i radhuset där det för en alltmer tynande tillvaro.
Under åren när barnen växer upp stannar kameran för det mesta på hyllan – lite semesterbilder och en och annan porträttbild av fru och barn är allt som går att finna från de här åren – men så i slutet av förra millenniet köper Thomas en digitalkamera. Mest av nyfikenhet på den nya tekniken – som dock visar sig vara just ny och därtill bedrövligt omogen. Den digitala tekniken blir dock under de kommande åren allt bättre och med jämna mellanrum hamnar en ny kamera i händerna på Thomas. Den gamla fina, analoga, Nikonkameran med sina båda objektiv ligger nu glömd i en låda (en till hälften exponerad Tri-X blir kvar i den i tjugotalet år innan de sista rutorna fylls och filmen framkallas), och istället är det en liten fickkamera som får följa med på resor och andra begivenheter.
Nåväl, under 00-talets sista år återuppväcks så det tidigare fotointresset och Thomas börjar fotografera alltmer seriöst. Det digitala tar under de kommande åren klivet förbi det analoga rent kvalitetsmässigt och nu är det på nytt en systemkamera som Thomas kånkar runt på. Tillsammans med de ljusstarka och omfångsrika zoom-objektiven blir det ett antal kilon som tynger kameraväskan – som därmed allt oftare blir kvar hemma. Bytet till en spegellös kamera med ett fast 35 mm objektiv några år in på 10-talet ger därför Thomas fotograferande en rejäl skjuts framåt. Nu hänger kameran med och därmed blir det också bilder tagna med den. Åren går och så särdeles mycket händer inte trots alla bilder som Thomas nu knäpper med den lilla behändig kameran. Det är först efter ett par workshops – Porträtt-/utvecklande fotografi för Knut Koivisto och Street Photography för Valerie Jardin – som man kan ana en utveckling.
Det senaste klivet i sitt fotograferande tar Thomas 2017/2018 då Micke Berg blir hans mentor. Det är under den här perioden som Thomas sätter samman Återbesök av nytagna såväl som gamla bilder – den äldsta av dem knäppt med östtysken redan 1974. Det är också nu som han arbetar fram den slutliga formen för de texter han skriver på under hela 2000-talet och det är nu han kröner sin karriär som kattvakt i Monitsia. Thomas fotograferar nu med ett tydligt mål och nästan allt knäpper han med en liten, spegellös, kamera och ett 40 mm objektiv.
Sin förmåga att berätta blir Thomas på allvar medveten om under gymnasietiden i samband med att en svensklärare uppmärksammar hans uppsatser. Ändå dröjer det in på 2000-talet innan han börjar skriva på allvar. Tiden däremellan upptas av jobb, familj och vänner. Efter gymnasiets naturvetenskapliga inriktning utbildar sig Thomas till arbetsterapeut. Sista praktiken gör han inom rättspsykiatrin, som vid den tiden är inrymd i gamla fängelselokaler på Långholmen, och det är också där han får sitt första jobb efter utbildningen. Via barn- och ungdomspsykiatrin på S:t Göran hamnar så Thomas på ett arbetsmarknadsinstitut där han blir indragen i ett projekt för att utveckla datorstöd för funktionshindrade i arbetslivet. Projektet i fråga, som går under namnet TUFFA, leder till Thomas första IT-jobb där han reser land och rike runt och installerar datorstöd på arbetsplatser för rörelsehindrade, synskadade och intellektuellt arbetshandikappade.
När företaget Thomas arbetar för köps upp av en affärsverksamhet ägd av synskadades riksförbund, SRF, erbjuds Thomas efter en tid arbetet som chef för Hundskolan i Sollefteå, då ägt av SRF och med en enda inriktning – dressyr av ledarhundar. Under Thomas tid som chef utvecklas nu också annan sökhundsverksamhet vid skolan, bl.a. minsökshundar och rehab-hundar. Under sitt sista år vid Hundskolan är Thomas på plats i ett sönderskjutet Sarajevo och ser hur skolans minhundar och hundförare säkrar den judiska kyrkogården från odetonerad ammunition. Kort därefter slutar Thomas för att istället hamna som IT-konsult inom området Business Intelligence. Så kan det gå.
Tiden som IT-konsult, dryga 15-talet år, arbetar Thomas först med rapport- och analysverktyg för att senare, på det sista av de båda företag han hinner med, i huvudsak utveckla system för budgetering och annan ekonomisk planering. Företaget är litet och dynamiskt men hårt konkurrensutsatt varför kraven på leveranserna är stenhårda. Hösten 2017 slutar Thomas sin anställning i akt och mening att få styra över sin egen tid. Och därmed kunna ägna mer tid till att fotografera och skriva.
Det är under tiden som IT-konsult som Thomas ger efter för drömmen att författa; två romaner och en novellsamling blir det – alla tre refuserade av etablerade förlag. Parallellt läser Thomas kreativt skrivande på distans för att därefter fortsätta med grundläggande litteraturvetenskap fram till först en kandidat- och därefter en magisterexamen. I det avslutande arbetet på magisternivå skriver Thomas uppsatsen Att lita till läsaren i vilken han genomför en komparativ läsning av Ernest Hemingway och Stig Claesson. Arbetet illustreras av Slas egna teckningar/målningar och uppsatsen analyserar bland annat hur dessa går igen i Slas berättarteknik. Men också de gemensamma stildragen hos de båda jämförda författarna; hur bägge antyder genom utelämnande; hur de använder juxtaposition för att ladda sina texter med andra bilder de skriver fram; hur de medvetet använder berättarfunktionen som stilgrepp – hur de litar till läsaren.
